Hursom helst, det hela gick ut på att vi under ett 10 timmar långt arbetspass (räkna bort rast) skulle övertyga kunderna att de absolut skulle bli självscanningskunder, hjälpa dem genom anmlningsformuläret, kolla deras legitimation, skriva under och ge dem deras tillfälliga Citygross-kort. Inte allt för invecklat och det var stor ruljans båda dagarn som jag jobbade, torsdagen och söndagen. Det enda invecklade var just det att man sa samma sak hundra gånger om dagen, och att man framåt sju tiden på kvällen (passen var från 10-20) var ganska slut i huvudet.

En sak som jag tänkte på hela tiden, först omedvetet men sedan mer medvetet, var att försöka hålla mig könsneutral när jag pratade med kunderna. Alltså, man kunde beställa två kort på samma kundnr om man ville men den andra personen varockså tvungen att vara på plats då jag behövde se bådas legitimation och få bådas underskrifter.
Inte så krångligt visst?

Min åsikt är att det i Sverige 2011 inte ska spela någon roll vilket kön du har eller vilket kön du gillar. That simple. Alltså ville jag undvika den stora fällan...att säga "din fru/flickvän" till alla män eller "din man/pojkvän" till kvinnorna.
Förstå skämsfaktorn om det skule visa sig att den jag står och pratar med har en partner av samma kön?
Så jag höll mig alltså till uttryck som "den andra personen" och "din partner".
Snyggt jobbat, sade jag till mig själv när torsdagspasset var över.

Så kom då söndagspasset och den förmiddagen var första gången som jag visste att jag gjort rätt.
Jag säger inte att jag inte träffade på någon under torsdagen som ingick i ett samkönigt förhållande, men jag visste i så fall inte om det. Under söndagen däremot kom en kvinna fram och började fylla i formuläret, jag körde min vanliga förklaring, som nu var helt automatisk. När jag nämner den andra personen ropar hon på sin partner som också visar sig vara en kvinna, hon har deras dotter på armen. Båda skriver på. Sedan börjar de scanna. Inombords är jag nöjd med mig själv. På lunchen tar jag upp det med min kollega, frågar om hon också tänkt på att försöka vara könsneutral, det har hon. Vi är överens om att vi är riktigt duktiga, så där duktiga som man bara kan vara när man jobbat så länge att all självinsikt och ödmjukhet flugit ut genom fönstret. Vi är egentligen inte alls självgoda. Lovar.

Hursomhelst, framåt klockan sju på kvällen skiter det sig. Min kollega hjälper en man med sitt formulär, jag hjälper några andra kunder med sina. Så hör jag att hon bryter vår automatiska, inlärda könsneutrala versin av snacket. Minns inte men hon säger antagligen "din fru" eller "hon" istället för den andra personen. Mannen svarar något med att "han är inte här nu". Jag märker att det håller på att uppstå en pinsam situation så jag hoppar in i samtalet innan min kollega hunnit blinka, låtsas som ingenting, förklara hur det går till att de kan komma tilbaka senare och registrera ett till kort på samma kundnr men i den andra personens namn. Nu säger jag tydligt "hans namn" för det skulle bara vara konstigt att nte göra det. Misstaget hade ju liksom redan skett. Sedan låter jag min kollega knyat ihop säcken medan jag avslutar samtalen med de andra kunderna som jag påvörjat innan det där hände.

När vi får en lugn stund utan kunde säger hon till mig, fy sjutton vad typiskt. Vi som precis pratade om det där.
Ja, säger jag. Men herregud...det hade ju inte hänt om klockan varit 11 direkt, det är bra för att det är sent.
Jo, säger hon, så är det ju. Men ändå, pinsamt. Jag nickar, en aning ja. Men det gick ju ändå bra.

Egentligen vet jag inte hur mycket samkönade par bryr sig. Eller hur vana de är vid att folk faktiskt inte tänker som vi försökte tänka. Jag önskar i alla fall att dt kunde bli standard, att alla som arbetar inom något form av serviceyrke, där man möter människor, kunde sluta tänka i termer av kön och sexualitet hela tiden. Att bara ta för givet saker.

Jag är i alla fall nöjd med att vi försökte. Men mest nöjd är jag med att det faktiskt kom naturligt, det var inget som jag innan planerade att jag skulle använda könsneutrala ord. Det bara blev så automatiskt. Jag hoppas att det är ett tecken på att samhället och människors tankebanor kring sådant här håller på att förändras. Det skulle bara vara bra.

Jag vet inte om jag kan beskriva det med ord fast det gått några dagar nu. Hela upplevelsen och tanken på vad det egentligen innebär att The Ark inte finns mer...gör mig ordlös. Inte mållös, det är att säga för lite, utan verkligen ordlös.

Så...om jag nu ska säga något om själva konserten. Försöka i alla fall. Den var fantastisk, vacker, underbar. Och sorglig, ödesmättad och hemsk. På samma gång. Bitterljuv.

Jag älskade att de spelade Tell me this night is over, för när jag började lyssna på dem för sju år sedan som lilla 14 åriga Emmla, så var det min favoritlåt. När livet var så nattsvart som det var just då, så fann jag en stor tröst i den låten. "When I look into the mirror, all I see is a big mistake, and wouldn't you? Well I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile. Well I just wanna believe that I could mean something to someone." Det där sammanfattar precis hur jag kände mig som 14 åring.

Älskade allt Ola pratade om, hans predikningar var så fantastiska och så träffsäkra.

Det gjorde ont att höra och se allt. Det gjorde ont att se hur röda de alla vara av situationen, även om vi inte såg super-bra deras ansikten och så från där vi stod så kändes det liksom i luften. När väl Calleth you var över så märktes det att de inte ville gå av scenen. Och när Ola under Calleths slut minut skriker, nästan desperat, "tack för ALLT" och hans röst går sönder mitt i meningen. Jag får rysningar bara jag tänker på det... Och sedan när de gått av, och de flesta av oss står kvar och någon någonstans börjar nynna på allsångsdelen av Calleth, och alla hänger på. Ett så himla vackert ögonblick! Så vackert att Ark komer ut och bugar igen. Sedan går de av och det är slutgiltigt. Alla tystnar. Det enda som hörs är gråten hos de som aldrig ville se den här kvällen komma och gå.

Isa och jag tog oss iväg från scenen, köpte pizza och nachochips, packade ner chipsen i en liten plastpåse som vi hade kvar från tidgare då vi hade köpt godisremmar och begav oss mot Djurgårdsfärjan. Sedan satt vi på golvetr i vår hytt halva natten och drack vin, åt chips och snackade.

Dagen efter möttes vi av en sån här vacker dag när vi lämnade båten, och kvällen innan kändes lika overklig som en dröm.