Gatorna är mörka i natt. Som om solens strålar aldrig träffat dess asfalterade yta, inga skuggor tycks någonsin ha reflekterats mot de grå betongbyggnaderna. Berlin är en stad som aldrig sover, ändå tycks just det här kvarteret vila i dvala i natt. Han sitter under en bro, vid en parkeringsplats mellan två stora byggnader, lagerlokaler för de båda möbelgiganterna som säljer sina pinaler i två enorma hus längre ner efter samma gata. Han sitter där under bron för akustiken är optimal, passar hans humör perfekt. Alla ljud ekar mystiskt under bron, skapar ett ljud som omfamnar, beskyddar.

Gitarren är det enda han har med sig, förutom kläderna på hans kropp. Löst sittande jeans, en något för stor t-shirt och en bandana för att täcka hans höga panna som han alltid hade haft ett komplex för. De mörka flätorna når knappt ner till hans axlar och var en skön omväxling från det enorma hårsvall han tidigare samlat i dreadlocks. Nu har han en skön frisyr som klarade sommarhetta mycket bättre än den gamla. Om någon skulle passera, på väg bort eller hem genom kvarteret snedda för att gå över parkeringsplatsen och under bron, så skulle ingen ändå känna igen honom. Det finns en viss anonymitet över den nya stilen som han trivs med. Självfallet skulle de mest insatta fansen känna igen honom ganska omedelbart, men han misstänker att det inte fanns alltför många sådana kvar längre. I alla fall tror han inte att risken är särskilt stor att träffa på några här, i kvarteren runt Kurfürstenstrasse i centrala Berlin.

Skulle ett fan passera, ett fan som inte tillhörde den galna skaran så skulle det fanet antagligen få en massa frågor som skulle invadera all tankeverksamhet. Säg att det här fanet skulle vara du. Du skulle undra; varför sitter han där? Just den här varma sommarnatten i mitten av juni? Den unge mannen under bron har ett namn. Han heter Tom Kaulitz och är världskänd gitarrist i bandet Tokio Hotel. Det vet givetvis du.
 
Du tänker antagligen att han borde befinna sig någon annanstans. I Hamburg kanske, där du vet att de har en studio, eller i Los Angeles där det också blivit känt att de spelat in delar av den kommande skivan. Är du av den otåliga sorten, kanske du blir lite arg när du ser honom sitta där, lite bitter. Varför sitter han där och gör ingenting när han har en skiva att bli klar med? Så tänker du nog.

Är du däremot av den mer medkännande typen så gläds du antagligen åt det fridfulla uttrycket som du tycks dig se på hans ansikte. Nu står du en bra bit ifrån, avståndet är lite för stort för att du ska se tydligt men konturerna av hans näsa, ögon, läppar - det kan du se. En del av dig tycker att han ser lite sorgsen ut, det oroar dig. Det finns i vilket fall som helst något över honom som gör att du inte går fram, trots att du hemskt gärna skulle vilja ha en autograf eller bara en chans att få tala om hur mycket han och resten av bandet betyder för dig.  Nu tror jag att du ändå passerar, att du fortsätter gå mot din destination. Men du kommer alltid att grubbla över vad Tom Kaulitz gjorde under bron den där natten.

Han väntar. Luften är ljum nu, tusentals dofter vilar i den. Dofter som kommer från det gröna, det grönskande gräset och träden och blommorna i stadens alla parker och skogar, och från det svarta, hårda, smutsiga i stadens alla kantiga hörn och vrår. Han har stämt träff med henne. Men han vet inte om hon kommer att dyka upp. Han hoppas, fast han vet att det är farligt att hoppas. Hopp föder bara besvikelse.

Den lilla pojken hade stora föreställningar om hur livet skulle vara och hoppades mycket på framtiden men allt eftersom gick hans verklighetsbilder i kras. Hans föräldrars äktenskap höll inte. Han blev inte särskilt omtyckt i skolan. Men han hade saker som var bra. Sin bror, sin mamma och henne; Lili. De möttes för första gången när de var tre år gamla och hon flyttade in i samma kvarter som han redan bodde i med sin tvillingbror och deras föräldrar. De tre blev bästa vänner och hängde ihop genom vått och torrt. Och fast än de aldrig hann bli mer än vänner så visste pojken att han älskade henne.

Sista gången Tom såg Lili så satt hon i baksätet på bilen som hennes mamma körde, bilen som tog henne längre och längre bort från Loitsche. Något hemskt hade hänt som fått mamman att bryta upp. Tom var bara elva år då, så han visste inte så mycket. Han visste bara att det var annorlunda än hans egna föräldrars skilsmässa. Senare fick han veta mer. Lilis pappa hade förgripit sig på henne. Pappan åkte snart i väg han också, satt en tid i fängelse men återvände aldrig till radhuset. Hade han dykt upp så hade han inte varit välkommen. Åren gick och Tom tänkte ofta på Lili. Många av hans föreställningar av hur verkligheten kunde och skulle vara gick i uppfyllelse, han blev framgångsrik med bandet som han hade tillsammans med sin tvillingbror och två av deras bästa vänner och han hade fri tillgång till massor av vackra flickor. Men oftast ville han inte ha dem. Han fick snabbt ett rykte om sig att vara en kvinnotjusare klass 1 men i verkligheten var han kräsen. Han umgicks med många tjejer, gick ganska långt med många tjejer men hade sex med få. De skulle vara blondiner, men inte vilka blondiner som helst utan färgen skulle vara äkta och av en mörkare blond nyans, så som jordgubbsblont, rödblont eller honungsblont. För det hade varit Lilis hårfärg. Hon skulle ha stora blå ögon, för så hade Lilis ögon sätt ut. Till en början hade det här beteendet var omedvetet, men hans tvillingbror Bill lade snabbt märke till det och så fort han påpekade det så insåg Tom vad han höll på med. Han insåg också det sjukliga i beteendet men han brydde sig inte i att ändra det.

Men nu, i natt, väntade han på henne. Han hade sett henne två nätter tidigare. Han och Bill var tillbaka i Berlin efter en lång tids kringflackande mellan Hamburg och LA. De skulle nu spendera några veckor i sin lägenhet i huvudstaden och inte arbeta alls med albumet. Det mesta var ändå redan gjort. Nu återstod inte mycket mer än producenternas och övriga inblandades arbete för att få fram slutprodukten, och under just den perioden behövdes bandmedlemmarna ytterst sällan. På impuls hade Tom för två nätter sedan, begett sig till Kurfürstenstrasse. Det var en gata som han aldrig tidigare besökt, men som alltid haft en viss dragningskraft. Alla tyskar vet att det är dit man beger sig om man är i Berlin och vill ha kvinnligt sällskap. Där står de prostituerade uppradade som om de stod utefter hyllorna i en leksaksbutik. Tom kände för något enkelt, något smutsigt och något som han visste var fel. Allt på samma gång. Bill visste om att han gick, godkände inte, höll inte med sin bror men lät honom gå. Kanske visste han att Tom inte skulle kunna genomföra det. För det kunde han naturligtvis inte. Han gick där efter gatan, upp och ner några gånger, såg ingen tjej som egentligen drog till sig hans uppmärksamhet. Gick istället där med en stor olustighetskänsla i magen. Det här var mer fel än han innan föreställt sig. Hans föreställning om verkligheten visade sig ännu en gång vara felaktig.

På gatan gick två typer av flickor. De magra, heroinberoende som fick väldigt lite betalt, och de snygga lyxprostituerade som kunde ta nästan hur mycket betalt som helst. Du kanske inte vet att prostitution är lagligt i Tyskland, det visste Tom. Men han visste inte hur fel det var förrän han såg det med egna ögon. Han skulle precis gå därifrån då en tjej som han inte tidigare sett närmade sig honom. Helt inställd på att avböja henne med en enda blick vände han sitt ansikte mot henne, bara för att helt frysa till is. Stora blå ögon såg in i bruna. Ett hårsvall av naturligt honungsblont hår etsades fast på näthinnan. Sedan kunde han ta in resten. Ett ansikte, för hårt sminkat. För mycket svart. En kropp, för utmanande klädd, en kjol som inte täckte mycket utan lät stringtrosorna titta fram, en topp som inte var mycket mer än en illasittande korsett. Svarta skor med stilettklackar så höga att hon blev längre än honom. Hon hade alltid varit lång även när de var små, så det förvånade honom inte att hon i de här skorna blev längre än vad han själv var. Tom Kaulitz fann sig själv öga mot öga med Lili, men var hon fortfarande hans Lili? Fanns den lilla flickan från förr kvar bakom fasaden?

Om hon finns kvar eller inte, det vet han fortfarande inte. Hon hade i alla fall känt igen honom för två nätter sedan, när han dragit henne åt sidan och presenterat sig. Genom berusningens dimma hade hon känt igen honom. Hon tillhörde den sort som rörde sig i gränslandet. Beroende av droger för att klara av jobbet men inte en riktig pundare som inte klarade av att hålla sig fräsch. Hon kunde fortfarande få ganska bra betalt. Han hade gett henne en lapp med sitt mobilnummer, bett henne smsa när hon hade tid att träffas. Igår kväll hade han fått smset där hon bad honom vänta där under bron, några gator bort från Kurfürstenstrasse.

Så han väntade. Och han spelade. Lät de vana fingrarna färdas över gitarrsträngarna, skapa nya melodier, träffa oväntade ackord. Helt utan tanke bakom, helt utan målsättning, kravlöst. Ändå, det var en spänd väntan full av krav. Han skulle behöva få henne bort från det här livet. Han skulle behöva be att få höra hela historien om hur hon hamnat där, hur hemsk den än skulle vara. Han skulle behöva be om förlåtelse för att han aldrig sökt upp henne. Han krävde saker av sig själv inför det här mötet men han skulle också bli tvungen att kräva saker av henne. Ärlighet och viljan som krävdes för att hon skulle kunna förändra sin livssituation. Men först måste hon dyka upp. Hans föreställning av verkligheten som en god plats där drömmar gick i uppfyllelse och bra saker hände bra människor, hade fått sig många törnar genom åren men den levde ändå kvar inom honom.

Vill du veta hur det gick? Kanske stod du kvar, på avstånd och fortsatte studera honom där han satt under bron. Lyssnade på hans melankoliska melodier. Kanske såg du hur den här berättelsen slutade. Jag var inte där, jag såg inte. Kanske kom hon och lät Tom ta med henne därifrån som den riddare på vit häst som han såg sig själv som. Eller så kom hon inte och lämnade honom att traska hem ensam, med ännu en trasig föreställning av verkligheten vilandes tungt på axlarna.

-----------

En one-shot. En fanfic. Em verklig historia? Inspiration kan göra fantastiska saker med fantasin.

xoxo
Em

Vad är en dag av någons liv?
Ett oändligt flöde av stunder
som ett stort pussel av
kantiga mosaikbitar
En outtömlig längtan efter att få
lägga dit nästa bit
Skillnaden mellan liv
och död

Vad är en timme av någons liv?
En ström av tankar, känslor och information
Där inget verkar viktigare
än något
annat
I hemlighet konkurrerar allt
Skillnaden mellan liv
och död

Vad är en minut av någons liv?
Det som bygger muren mellan
dröm och verklighet
Det som skapar efterföljden
till handlingen
Lite konkurrens har ingen dött av
Skillnaden mellan liv
och död

Vad är en sekund av någons liv?
Ett hjärtslag som kvider av rädsla
eller lycka
ett minne som halvt hinner stiga upp
ur medvetandets mörka vatten
eller
Skillnaden mellan liv
och död

xoxo
Em

Nu är jag hemma.

Ser atrt mycket hänt i TH världen. Nej, jag vill inte veta hur de två TH låtarna som läckt låter. Och nej jag vill inte höra mer om Tom och Chantelle, om inte Tom själv känner för att uttala sig. Vilket jag betvivlar att han kommer göra. Så, då var det ur världen. Nu vill jag blicka framåt. Har introduktion på sommarjobbet idag mellan 16-21 och imorgon och på tisdag 7-16.

Ska vara i Stockholm den 20-21a juli med familjen, någon som känner för att träffas?

Här kommer lite Berlin bilder :D

Passerade Universal Music.




Maggie på midsaommarafton. Solnedgång vid Gedäcnhichtskirche.


Emmla i Zunkunft für dich's lokaler där vi bodde under veckan.


Floden Spree.


Zukunft für dich  - församlingen i Oberschöneweide som vi bbesökteodde hos.

Lägger kanske upp mer bilder en annan dag. Nu ska jag käka pärsonpaj, duscha och göra mig i ordning innan jag ska iväg till jobbet. Wish me luck!

xoxo
Em

Den 11e juni 2009 tog jag Studenten!

Imorgon åker jag till Berlin. Om inte febern är fär hög ( ja jag har blivit sjuk >.<)


xoxo
Em