GULLIGT

ROLIGT

FANTASTISKT

En gång till..

aaaaaawwwwww

^^

Ville dela med mig av lite saker som jag tänkt på den senaste tiden.

Vill gärna höra era åsikter kring detta också.

Under snart 4 års tid har min identitet varit som starkast som TH fan. På den grunden har jag byggt allt annat, blivit den starka person jag är idag. Det är ju hur bra som helst. Men. Och detta är ett stort men. Jag är rädd att det nu är allt som finns kvar. De år som ligger bakom, den tid som gått. Nostalgi, minnen. Lojalitet till de känslor som bandet en gång fick mig att känna. Lojalitet mot dem för att det är tack var dem jag är den jag är och är där jag är idag.

Inget fel på lojalitet. Det är lojalitet och fina minnen som gör att jag vet att jag alltid kommer vara ett TH fan. Alltid kommer köpa skivorna och vilja gå på konserterna.

Men.

Var är entusiasmen? Längtan? Passionen? Viljan? Fangirl-genen?

Borta.

Ni kanske säger att jag känner så här för att det är en låg-period. I stort sett inga livstecken från bandet. Men jag vet bättre. Jag fangirlade inte över de senaste bilderna från den där photshooten i japan kom trots att bilderna var heta. Fangirlade inte när Bill och Tom dök upp på en Grammy efterfest. Tänkte bara;" bra, de försöker integrera lite i den amerikanska kändiskulturen." No more no less. Samma sak när tokiohotelw twitter och facebook började få lite mer liv. Min tanke? "Det kanske finns hopp för THs PR team ändå."

Det var en låg period 2009. Precis som denna. Så jag vet att det är skillnad, att jag känner annorlunda mot för då. Då var varje livstecekn fangirl-värt. Albumet hade aldrig varit mer efterlängtat. Jag brann och levde för det varje sekund. Nu? Not so much. Kommer köpa albumet när det kommer. Kommer gå på konsert. Kommer stötta bandet. Men lusten och längtan har liksom dött bort. Kanske kommer den starkare sen, kanske tänds gnistan igen med ny musik och liknande. Kanske. Jag vet inte. Det lär väl märkas.

Tror THF haft stor del i detta. När jag inte längre behövde ha koll på allt, peppa alla, vara på gång, promota bandet 24/7. När jag inte längre behövde utan kunde fokusera på att göra saker för att jag ville, så visade det sig att jag ville mycket mindre. Jag gillar att läsa en intervju långt efter att den först lagts upp på ett forum, för att jag då läser den av fri vilja. För att jag vill läsa den, för att jag har tid och lust. Inte för att intervjuerna är så mycket att ha. Senaste grejen jag njöt av med TH var det där THTV aktiga reportaget från en av deras japan resor.

Det känns som att man redan vet allt de säger i intervjuerna. Man vet vad det kommer ställas för frågor. Man vet vad fansen snackar om. Man vet vilka rykten som cirkulerar. Man vet vilka TH vill framstå som att de är. Men jag vill hävda att vi inte vet något alls om vilka de egentligen är. Allt mer tycker jag det känns som att titta på en yta och inget mer. Särskilt när det gäller B&T. Deras ögon är lika blanka och innehållslösa som deras image, deras image är som en ballong som går att göra hål på när som helst. Den är tom. Vad finns bakom? Jag ser bara obehagliga saker när jag tänker på vad som skulle kunna finnas bakom.

Den känsla jag mest knyter samman med TH nuförtiden (och så har det varit ett bra tag faktiskt, till och från sedan 2009) är oro. Jag oroar mig för deras framtid, för deras hälsa, för deras karriär, för deras liv. För deras fans. Oro. Irritation, då främst i relation till fansen. Kan bli så less på TH fans. De mer extrema så klart som stalkers. Men även något så trivialt som vissa av de TH fans som jag är vän med på facebook (och nu vill jag inte att någon tar illa vid sig, jag gillar er alla, jag gillar bara inte vissa saker ni gör) när de tjatar om att ta 1000 Hotels turnén till Sverige eller att får TH tillComet 2011 eller spammar Rix Fm för att få in TH på radio. Utan att förstå konsekvenserna av det de gör. Bara ser vi mot dem, hela tiden. Verkligheten är inte svart eller vit.

Jag har en identitetskris som TH fan.

Antingen kan jag välja att acceptera de här nya känslorna och tankarna, eller så kan jag försöka tvinga mig själv att bli mer engagerad igen. Jag lutar åt att acceptera läget som det är. Vara öppen för att det ka komma en nytänding i ett senare skede men även accepter att om det inte kommer en nytänding så är det okej.

Jag är ändå ett TH fan. Även om jag "bara" köper skivorna och går på konserterna. Och lever på minnena. Så är jag inget mindre fan än någon av er andra.

Mina tankar och böner går till de drabbade.

Källa:http://edition.cnn.com/interactive/2011/03/world/hires.japan.quake/index.html

via ATP&Reuters

Ett år sedan den här intervjun med mig och Sara filmades. Vi hade sjukt kul med filmteamet och Christel Brandt. De fick så mycket bra material när de snackade med oss att det är lite tråkigt att det bara var så här mycket som fick plats i programmet ;)

Bloggar igen imorgon, då är det 1 år sedan min första TH konsert.

....................

VAKNA

NU

För sjutton...