Drömmen, att komma iväg, till en ny plats och möta nya människor. Att uppleva saker, finna nya drömmar, utvecklas som människa. Jobba med kreativa inspirerande människor på fantastiska platser. Fotografer, konstnärer, artister, regissörer, författare, manusförfattare, filmskapare. Drömmen, att andas kärlek till konsten. Kärlek till orden, bilderna, den fria tanken. Fantasin som flödar. Bevara integriteten, framhäva ärligheten, öka trovärdigheten. Allt handlar om relationer. Relationen med publiken. Inte kunden utan vännen, medmänniskan. Drömmen, att möta nya människor, skaffa vänner för livet. Vänner som man kan lita på, som man skulle ge sitt liv för och som man vet skulle göra det samma för en själv. Vänner som man kan skratta åt och med, gråta, leka, skämta, busa, diskutera, debattera, bara vara. Inga krav. Ingen besvikelse, inga lögner, ingen oro. Inget spel. Drömmen, att möta någon att älska och bli älskad av. Stå i vit klänning vid ett altare. Skapa en familj, med barn och vänner. Drömmen, ett julfirande i ett hus någonstans i världen. Barnens ögon tindrar. Ingen stress, ingen press, inga krav. Inget schema. Viktigast av allt, huset fullt av värme, glädje, kärlek, julefrid. Drömmen, att få vara lycklig. Att ha ett jobb som är tillfredsställande, att ha vänner att vända sig till i alla lägen. Att ha någon att dela livets alla upp- och nedgångar med. Att ständigt känna, det är för bra för att vara sant, men om jag drömmer – väck mig inte.

Svalkande is
Allt du önskar dig
Ring!
Slipp dina besvär
Centrum för eget skapande
Tack vare
Svalkande is
Glas ingår
Tänk stort
Pussla ihop din framtid

Tar bort blanka partier
Plötsligt känns allt ganska puckat
Mer glans
Alla vägar
Självförtroende
Alltid vacker

Fyllelogik
Stjärnor
Plats sökes
När du har en flodhäst i sängen

Förvarar du dina fotografier i en skokartong?

UTDRAG UR "kein zurück" och "dann sind wir enclih frei" av Emmla.
Hela verken går att finna på www.tokiohotelfans.se

----------------------------------------------------------


- Det finns ingen återvändo när man väl gjort ett val, då får man för alltid leva med konsekvenserna. Även om valet inte var medvetet, eller om någon annan gjorde valet, så tvingas man finna sig i den verklighet som valet leder till.

- Odödliga vandrar vi genom livet, vi fattar beslut utan så mycket som en sekunds betänketid, vi tror aldrig att vår tid ska ta slut. Vi tror aldrig att vår verklighet så som vi alltid känt den ska bytas ut mot något nytt, mot något skrämmande och okänt.

- Händelser i ett liv är vad som formar människorna, vad som formar både den stund som skildras och den framtid den leder till. Vi är alla sammanlänkade, osynliga trådar binder samman tusentals människoliv. Ibland drar någon i trådarna så att vi närmar oss varandra, så att två som aldrig vetat om varandras existens plötsligt påverkar varandras liv

- Ingen kan förutsäga framtiden, eller ens försöka förstå sig på nuet som alla lever i, ändå finns det de som försöker.

- Att fånga ett ögonblick, oavsett hur obetydligt det kan tyckas, kan för vissa vara livsviktigt. Att fånga upp de små ögonblick av ljus i en annars nattsvart värld, kan innebära skillnaden mellan liv och död.

- Vem avgör vad som är verkligt, vad som är sant och på riktigt? Alla har vi våra egna verkligheter, versioner av händelser och liv. Allt har fler sidor än en, även bollen som är rund rullar runt så att sidorna byts av. Vilken verklighet vi vill leva i, det väljer vi själva, varje dag.

- Genom livet plågas vi, varje sekund kan för vissa av oss vara tortyr, att andas kan kännas som oväsentligt. Vi vill bara dö ibland, trötta på livets hårdhet, och all brist på kärlek. Ändå, kan vi inte dö, vi vågar inte. För vem av oss vet egentligen, vilka plågor som kan möta oss efter döden? Vilka svårigheter vi kan ställas inför där, det okända skrämmer mer än det kända.

- Hoppet lever i alla människor, strävan efter något nytt, något bättre, eller kanske att återfå något vi en gång förlorat. Det är endast de hopplösa som blir desperata, som blir galna, som gör hemska saker. Människor som saknar hopp, saknar mening med livet. De skadar sig själva och andra, de ser hellre att världen går i spillror än att andra än de själva ska kunna leva hoppfulla och lyckliga.

 - Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det, men det är inte sant, hoppet har ofta lämnat in nyckeln långt innan dödens intrång. Utan hopp, dör vi sakta.

- Vissa minnen stannar kvar, är omöjliga att sudda ut, även om man tror att d eär borta så finns de alltid där i bakgrunden. Man kan alltid fiska upp dem, leta fram dem, när de behövs. Saken är den att glömma de minnena vore att förråda det som förr varit så vikitgt att glömma vore att förråda den man själv en gång var att gömma saker långt borta där man tror att de är säkra är bara att fly från verkligheten.

- Det farliga i att drömma, ligger inte i mardrömmarnas hemska grepp om den dyrbara nattsömnen, nej det farliga med att drömma är när man börjar tro att drömmarna inte är bundna till verkligheten.

- En mardröm, kan man klara sig igenom med vetskapen om att den inte är verklig, att man när som helst kan blinka och väcka upp sig själv ur sömnen. Åtminstone är det vad vi tror, för så fungerar det oftast, men ibland vänds saker och ting upp och ner. När mardrömmen visar sig vara verklig.

 - Vi måste hitta vår egen väg att gå genom livet, vår egen stig genom mörka skogar. Vi måste också respektera de vägval som andra gör, förstå att inte alla kan gå samma väg. Om vi bara kunde acceptera och respektera varandras val, varandras liv, så skulle vi få en bättre värld. Vi måste också inse, att det finns ingen perfekt värld, det finns ingen som lever det perfekta livet.

Skrev den här texten för snart 2 år sedan.
Känns inte så relevant längre...men jag tycker den är lite fin.
--------------------------------------------------------------------------------

Nog finns det mycket tid, tid till allt. Allt det vi vill göra, veta, kunna och uppleva. Var sak har sin plats och sin tid. All tid räcker inte alltid till, och all tid tar slut. Nog vet vi alla att livet har en början och ett slut, att alla dagar, alla samtal, alla promenader, fungerar på samma vis. En början följt av ett liv, och sedan ett slut. 

Tiden fylls med sådant som gör att den kan springa längre, rulla fortare, som om den ätit alltför många köttbullar i skolmatsalen. Köttbullar med brosk i, bruna, och aldrig tillräckligt varma.  Vi fyller tiden med kunskap, vetskap, sanning. Ett evigt sökande efter sanningen, våra hjärtan och hjärnor fylls var dag med information, som ska leda oss in på den rätta vägen. Vägen mot sanningen, den som vi inte kommer att se förrän vår tid runnit ut.

All tid rinner ut, alla liv tar slut. Blommorna vissnar när hösten tar över och ger sommaren semester, träden tappar alla sina löv för att nakna och utsatta möta vinterns frost och kyla. Träden lyckas ändå skydda sig, så mycket bättre än blommorna. De har sin hårda bark som ett stabilt skydd mot väder och vind. Vi skapar vår egen bark, bygger på den på våra hjärtan, som ett skydd mot alla tänkbarheter och omöjligheter. Vår bark byggs på för varje dag som förflyter, ett lager för varje eskapad, varje lyckorus och varje panikslagen sekund. Även träden böjer sig för vinden, kroknar inför stormens mäktighet. Vi böjer oss till slut vi också, ingen bark är stark nog när orkanen slår till. Tårar måste komma ibland, även om all tid i världen finns till att mota bort dem. Alla har vi våra svagheter, även träden.

Min svaghet, är dina ögon. Dina armar runt om min kropp, håller mig hårt, vaggar mig till sömns, utan tårar. I drömmens land känner du mig bättre än jag känner mig själv, i verkligheten känns vi inte vid varandra alls. Jag är ett namn för dig, och för mig är du ett par ögon som lyser i mörkret. Vad din svaghet är, det vågar jag inte ens gissa. En gissning vore förödande, skulle kunna spräcka den ouppnåeliga bilden av dig som jag målat på min näthinna. Ge dig egenskaper som jag inte med säkerhet kan säga att du har.

Med tiden bryts allt ner, går allt sönder, byts allt ut. Drömmarna rinner ut i verkligheten och fläckar ner den, verkligheten färgar omedvetet drömmen. Samtidigt påverkas tankar av allt det vi vet, vill veta, har, vill ha. Undermedvetet vet vi redan sanningen, den vi medvetet söker i en ständig kamp mot tiden. Leken blir allvar i stundens hetta, och nog inser man snart att tiden aldrig blir tillräcklig. Den sanna verkligheten går inte att uppnå i detta liv.

I mitt liv finns flera faser, perioder, episoder. Alla dessa innehar karaktärer som under den epok det rör sig om spelat en viktig roll i det skådespel som jag bara kan återuppleva via minnen. Förändringen är konstant, och tiden driver på den, vi utvecklas och växer i takt med den. Samtidigt sker detsamma med de runt om oss. Alla binds vi samman, av enkla faktorer som de att vi lever på samma jord i samma tid. Djupare faktorer flätar också samman liv, tankar och känslor, slumpen och ödet. Medan vi alla ständigt jagar svaren på samma frågor, söker efter sanningen.

Minnen, väcks till liv av det allra minst, allra störst. Idag, en röst som tillhörde mina minnen, en flicka som en gång var min bästa vän. På bussen idag, där var hennes röst och hennes person, främmande. För mycket, och för lite tid har passerat. Vi har förändrats, men inte tillräckligt mycket för att glömma. En dag förrådde hon mig, bytte bort mig, knuffade ut mig i kylan. Tiden läker alla sår och allt är förlåtet, men inte glömt. Älska, glömma och förlåta. Den första är enkel, att älska världen och människorna i den, de andra två svårare. De hänger ihop, men kommer i fel ordning. Man måste förlåta först, annars kan man inte glömma. Så ge mig ett par år till, så har jag glömt det och verkligen lagt det bakom mig.

Dina ögon däremot, blir det svårare att glömma. Dig kan jag heller inte förlåta för något, för inget har du gjort. Inget har du enligt dig själv varit för mig, men i mitt liv har du varit mycket. För mycket om jag ska vara helt ärlig, och jag känner mig ärlig idag. Om du visste allt, om du visste att du är en del av min sanning. Vad skulle du göra då? Skulle jag vara en del av din sanning, av det pussel du kallar ditt liv? Om jag kände dig, hela dig och inte bara den del jag ser, den del jag förnimmer. Skulle du fortfarande passa i mitt pussel? Skulle du kunna bryta bort lite av barken som lagts i lager runt mitt hjärta?

I framtiden kommer detta nu vara historia, och allt vi gör här och nu skapar vår framtid. De kommer att läsa om oss i historieböckerna, om vår generation. Vad kommer det stå om oss? Med vilka snärtiga ord kommer de att beskriva oss, vi som famlar runt, blinda i vårt eget mörker. Eller bländade av vårt eget solljus. Framtiden kan skrämma mig, den är okänd, okontrollerbar. Den lockar ändå, med sina rop om frihet och oändliga möjligheter, och att jag kanske en dag kan återse dig. Min största önskan är just denna, förutom all världens vetskap och kunskap, förutom ett jobb och ett eget hem, vill jag se dig igen. Om så bara en gång, om vi så bara yttrar ett fåtal ord till varandra. Det enda jag hoppas är att när vi återses så kommer du att komma ihåg mitt ansikte. För jag betvivlar att jag någonsin kommer att glömma ditt.

På vissa platser är det svårt att andas, i gamla korridorer till exempel. Eller i en buss fylld med kända ansikten som man helst glömmer. Eller när tårar vill kväva dagen efter en underbar dag, när verkligheten slår till. I Gävle kan man andas, för det mesta i alla fall. Svårigheter blir det när man går genom staden en ganska regning dag, och trycks ner i skorna av sina egna tankar, sin egen misströstan. Jag gillar inte människor som gör så, jag gillar inte mig själv när mina tankar lurar mig att tro att allt hopp för en ljus framtid är ute. Min framtid beror inte på dig, du är bara en faktor som skulle kunna få den att skina upp. Det finns tusentals andra möjligheter, andra människor. Det finns en livstid av soliga dagar i en stad där man kan andas.

Gatorna är mörka i natt. Som om solens strålar aldrig träffat dess asfalterade yta, inga skuggor tycks någonsin ha reflekterats mot de grå betongbyggnaderna. Berlin är en stad som aldrig sover, ändå tycks just det här kvarteret vila i dvala i natt. Han sitter under en bro, vid en parkeringsplats mellan två stora byggnader, lagerlokaler för de båda möbelgiganterna som säljer sina pinaler i två enorma hus längre ner efter samma gata. Han sitter där under bron för akustiken är optimal, passar hans humör perfekt. Alla ljud ekar mystiskt under bron, skapar ett ljud som omfamnar, beskyddar.

Gitarren är det enda han har med sig, förutom kläderna på hans kropp. Löst sittande jeans, en något för stor t-shirt och en bandana för att täcka hans höga panna som han alltid hade haft ett komplex för. De mörka flätorna når knappt ner till hans axlar och var en skön omväxling från det enorma hårsvall han tidigare samlat i dreadlocks. Nu har han en skön frisyr som klarade sommarhetta mycket bättre än den gamla. Om någon skulle passera, på väg bort eller hem genom kvarteret snedda för att gå över parkeringsplatsen och under bron, så skulle ingen ändå känna igen honom. Det finns en viss anonymitet över den nya stilen som han trivs med. Självfallet skulle de mest insatta fansen känna igen honom ganska omedelbart, men han misstänker att det inte fanns alltför många sådana kvar längre. I alla fall tror han inte att risken är särskilt stor att träffa på några här, i kvarteren runt Kurfürstenstrasse i centrala Berlin.

Skulle ett fan passera, ett fan som inte tillhörde den galna skaran så skulle det fanet antagligen få en massa frågor som skulle invadera all tankeverksamhet. Säg att det här fanet skulle vara du. Du skulle undra; varför sitter han där? Just den här varma sommarnatten i mitten av juni? Den unge mannen under bron har ett namn. Han heter Tom Kaulitz och är världskänd gitarrist i bandet Tokio Hotel. Det vet givetvis du.
 
Du tänker antagligen att han borde befinna sig någon annanstans. I Hamburg kanske, där du vet att de har en studio, eller i Los Angeles där det också blivit känt att de spelat in delar av den kommande skivan. Är du av den otåliga sorten, kanske du blir lite arg när du ser honom sitta där, lite bitter. Varför sitter han där och gör ingenting när han har en skiva att bli klar med? Så tänker du nog.

Är du däremot av den mer medkännande typen så gläds du antagligen åt det fridfulla uttrycket som du tycks dig se på hans ansikte. Nu står du en bra bit ifrån, avståndet är lite för stort för att du ska se tydligt men konturerna av hans näsa, ögon, läppar - det kan du se. En del av dig tycker att han ser lite sorgsen ut, det oroar dig. Det finns i vilket fall som helst något över honom som gör att du inte går fram, trots att du hemskt gärna skulle vilja ha en autograf eller bara en chans att få tala om hur mycket han och resten av bandet betyder för dig.  Nu tror jag att du ändå passerar, att du fortsätter gå mot din destination. Men du kommer alltid att grubbla över vad Tom Kaulitz gjorde under bron den där natten.

Han väntar. Luften är ljum nu, tusentals dofter vilar i den. Dofter som kommer från det gröna, det grönskande gräset och träden och blommorna i stadens alla parker och skogar, och från det svarta, hårda, smutsiga i stadens alla kantiga hörn och vrår. Han har stämt träff med henne. Men han vet inte om hon kommer att dyka upp. Han hoppas, fast han vet att det är farligt att hoppas. Hopp föder bara besvikelse.

Den lilla pojken hade stora föreställningar om hur livet skulle vara och hoppades mycket på framtiden men allt eftersom gick hans verklighetsbilder i kras. Hans föräldrars äktenskap höll inte. Han blev inte särskilt omtyckt i skolan. Men han hade saker som var bra. Sin bror, sin mamma och henne; Lili. De möttes för första gången när de var tre år gamla och hon flyttade in i samma kvarter som han redan bodde i med sin tvillingbror och deras föräldrar. De tre blev bästa vänner och hängde ihop genom vått och torrt. Och fast än de aldrig hann bli mer än vänner så visste pojken att han älskade henne.

Sista gången Tom såg Lili så satt hon i baksätet på bilen som hennes mamma körde, bilen som tog henne längre och längre bort från Loitsche. Något hemskt hade hänt som fått mamman att bryta upp. Tom var bara elva år då, så han visste inte så mycket. Han visste bara att det var annorlunda än hans egna föräldrars skilsmässa. Senare fick han veta mer. Lilis pappa hade förgripit sig på henne. Pappan åkte snart i väg han också, satt en tid i fängelse men återvände aldrig till radhuset. Hade han dykt upp så hade han inte varit välkommen. Åren gick och Tom tänkte ofta på Lili. Många av hans föreställningar av hur verkligheten kunde och skulle vara gick i uppfyllelse, han blev framgångsrik med bandet som han hade tillsammans med sin tvillingbror och två av deras bästa vänner och han hade fri tillgång till massor av vackra flickor. Men oftast ville han inte ha dem. Han fick snabbt ett rykte om sig att vara en kvinnotjusare klass 1 men i verkligheten var han kräsen. Han umgicks med många tjejer, gick ganska långt med många tjejer men hade sex med få. De skulle vara blondiner, men inte vilka blondiner som helst utan färgen skulle vara äkta och av en mörkare blond nyans, så som jordgubbsblont, rödblont eller honungsblont. För det hade varit Lilis hårfärg. Hon skulle ha stora blå ögon, för så hade Lilis ögon sätt ut. Till en början hade det här beteendet var omedvetet, men hans tvillingbror Bill lade snabbt märke till det och så fort han påpekade det så insåg Tom vad han höll på med. Han insåg också det sjukliga i beteendet men han brydde sig inte i att ändra det.

Men nu, i natt, väntade han på henne. Han hade sett henne två nätter tidigare. Han och Bill var tillbaka i Berlin efter en lång tids kringflackande mellan Hamburg och LA. De skulle nu spendera några veckor i sin lägenhet i huvudstaden och inte arbeta alls med albumet. Det mesta var ändå redan gjort. Nu återstod inte mycket mer än producenternas och övriga inblandades arbete för att få fram slutprodukten, och under just den perioden behövdes bandmedlemmarna ytterst sällan. På impuls hade Tom för två nätter sedan, begett sig till Kurfürstenstrasse. Det var en gata som han aldrig tidigare besökt, men som alltid haft en viss dragningskraft. Alla tyskar vet att det är dit man beger sig om man är i Berlin och vill ha kvinnligt sällskap. Där står de prostituerade uppradade som om de stod utefter hyllorna i en leksaksbutik. Tom kände för något enkelt, något smutsigt och något som han visste var fel. Allt på samma gång. Bill visste om att han gick, godkände inte, höll inte med sin bror men lät honom gå. Kanske visste han att Tom inte skulle kunna genomföra det. För det kunde han naturligtvis inte. Han gick där efter gatan, upp och ner några gånger, såg ingen tjej som egentligen drog till sig hans uppmärksamhet. Gick istället där med en stor olustighetskänsla i magen. Det här var mer fel än han innan föreställt sig. Hans föreställning om verkligheten visade sig ännu en gång vara felaktig.

På gatan gick två typer av flickor. De magra, heroinberoende som fick väldigt lite betalt, och de snygga lyxprostituerade som kunde ta nästan hur mycket betalt som helst. Du kanske inte vet att prostitution är lagligt i Tyskland, det visste Tom. Men han visste inte hur fel det var förrän han såg det med egna ögon. Han skulle precis gå därifrån då en tjej som han inte tidigare sett närmade sig honom. Helt inställd på att avböja henne med en enda blick vände han sitt ansikte mot henne, bara för att helt frysa till is. Stora blå ögon såg in i bruna. Ett hårsvall av naturligt honungsblont hår etsades fast på näthinnan. Sedan kunde han ta in resten. Ett ansikte, för hårt sminkat. För mycket svart. En kropp, för utmanande klädd, en kjol som inte täckte mycket utan lät stringtrosorna titta fram, en topp som inte var mycket mer än en illasittande korsett. Svarta skor med stilettklackar så höga att hon blev längre än honom. Hon hade alltid varit lång även när de var små, så det förvånade honom inte att hon i de här skorna blev längre än vad han själv var. Tom Kaulitz fann sig själv öga mot öga med Lili, men var hon fortfarande hans Lili? Fanns den lilla flickan från förr kvar bakom fasaden?

Om hon finns kvar eller inte, det vet han fortfarande inte. Hon hade i alla fall känt igen honom för två nätter sedan, när han dragit henne åt sidan och presenterat sig. Genom berusningens dimma hade hon känt igen honom. Hon tillhörde den sort som rörde sig i gränslandet. Beroende av droger för att klara av jobbet men inte en riktig pundare som inte klarade av att hålla sig fräsch. Hon kunde fortfarande få ganska bra betalt. Han hade gett henne en lapp med sitt mobilnummer, bett henne smsa när hon hade tid att träffas. Igår kväll hade han fått smset där hon bad honom vänta där under bron, några gator bort från Kurfürstenstrasse.

Så han väntade. Och han spelade. Lät de vana fingrarna färdas över gitarrsträngarna, skapa nya melodier, träffa oväntade ackord. Helt utan tanke bakom, helt utan målsättning, kravlöst. Ändå, det var en spänd väntan full av krav. Han skulle behöva få henne bort från det här livet. Han skulle behöva be att få höra hela historien om hur hon hamnat där, hur hemsk den än skulle vara. Han skulle behöva be om förlåtelse för att han aldrig sökt upp henne. Han krävde saker av sig själv inför det här mötet men han skulle också bli tvungen att kräva saker av henne. Ärlighet och viljan som krävdes för att hon skulle kunna förändra sin livssituation. Men först måste hon dyka upp. Hans föreställning av verkligheten som en god plats där drömmar gick i uppfyllelse och bra saker hände bra människor, hade fått sig många törnar genom åren men den levde ändå kvar inom honom.

Vill du veta hur det gick? Kanske stod du kvar, på avstånd och fortsatte studera honom där han satt under bron. Lyssnade på hans melankoliska melodier. Kanske såg du hur den här berättelsen slutade. Jag var inte där, jag såg inte. Kanske kom hon och lät Tom ta med henne därifrån som den riddare på vit häst som han såg sig själv som. Eller så kom hon inte och lämnade honom att traska hem ensam, med ännu en trasig föreställning av verkligheten vilandes tungt på axlarna.

-----------

En one-shot. En fanfic. Em verklig historia? Inspiration kan göra fantastiska saker med fantasin.

xoxo
Em

Nu vill jag öppna

inte bara ögonen

utan hjärtat också

våga öppna dörren och släppa in

solen, luften, hösten

Nu vill jag våga mer

stå utanför någons dörr och ringa på

våga hoppas på att bli insläppt

hoppas på att kanske bli omfamnad

av någon annans doft

Nu vill jag vara allt som jag inte brukar orka vara

som jag inte brukar vilja visa

våga bära

oket på mina axlar, ska bli lättare

när alla ser det

Nu vill jag fånga

en hand i min, en sekund av samhörighet

långt bort från ensamhet

ändå så nära

Nu vill jag släppa känslorna som tunga hänger över mig

låta dom komma ut

försvinna, rinna bort

ersättas av nya, bättre minnen

andra tankar

Nu vill jag falla som löven från träden

vill jag falla

och jag vill

att du ska fånga mig

-----

xoxo
Em