Som ni ser på bilderna i mitt tidigare inlägg är jag nu nyklippt. Drog ner på stan idag med avsikten att boka in en tid för att klippa håret och gick därifrån nyklippt. Ibland har man flyt!

Har även fått tag på universitetets informationschef och ställt lite frågor, så nu är min artikel till www.losnummer.se klar. Den ska bara få klartecekn från webredaktören innan den publiceras.

Ikväll ska jag på mitt första hemgruppsmöte, ser framemot det, är ett skönt gäng jag hamnat i.

Imorgon ska Nanthin, Anna och jag förbereda oss inför seminariet på fredag och vår opponering av en annan grupps PM. Sedan på fredag kommer pappa, Marina och Joel ner och hälsar på över Valborg. De stannar till på söndag.

Tokio Hotel är i Asien just nu. Vi ska få se Bill på catwalken igen! Den killen hör verkligen hemma på catwalken, nääästan lika mycket som han hör hemma på scenen ^^

Tchüss!

xoxo
Em

"The vision is that community and hope and help would replace secrets and silence.  

The vision is people putting down guns and blades and bottles. 

The vision is that we can reduce the suicide rate in America and around the world.

The vision is that we would learn what it means to love our friends, and that we would love ourselves enough to get the help we need.

The vision is better endings.  The vision is the restoration of broken families and broken relationships.  The vision is people finding life, finding freedom, finding love.  The vision is graduation, a Super Bowl, a wedding, a child, a sunrise.  The vision is people becoming incredible parents, people breaking cycles, making change.  

The vision is the possibility that your best days are ahead.  

The vision is the possibility that we're more loved than we'll ever know.  

The vision is hope, and hope is real.

You are not alone, and this is not the end of your story."

Det handlar om unga människor som mår dåligt, tar droger, är deprimerade, beroende av anti-depressiva, som skär sig eller skadar sig själv på andra sätt, som lider av ätstörningar, som försöker ta sitt liv - som kanske lyckas ta sitt liv.

Det handlar om att erbjuda ett alternativ. Att visa att det finns en gemenskap, det finns vänner att vända sig till, man är inte ensam. Det finns hopp.

Läs mer här: http://www.twloha.com/vision/



xoxo
Em

Årets första grillning tog plats för ca en vecka sedan på Nanthins uteplats!

Här är bilderna ^^

Hur ska jag beskriva det. Det är vad jag funderat på i flera dagar nu. Men jag antar att jag borde börja från början.

Långfredag. Jag sitter på min mammas säng med hennes laptop i knäet, ser att jag fått ett sånt där vanligt mejl från tokiohotel.com, där de informerar om att THs Live DVD ska spelas in i Milano. Jag minns att jag suckar riktigt ljudligt, mamma frågar varför. Jag förklarar att jag länge funderat på Milano, skulle gärna åkt dit. Hon förvånar mig genom atts äga; ÅK. Inom två minuter letar vi flyg och hotell på internet. Jag skriver till Sara via THA, smsar henne, går ner i duschen.

Har precis duschat färdigt då hon ringer upp mig. Hon vill också åka. Ska bara höra med sin mamma och sitt jobb.

Påskafton, kväll. Jag och Isa ska snart ut och göra Sandviken osäkert. Sara ringer. Inom en halvtimme har vi bokat flyg, flygbussar och hotell. Vi ska åka.

Söndagen den elfte april, en vecka sedan imorgon. Jag åker ner till Resecentrum, solen skiner. Möter Sara, vi tar en buss till Stockholm, vidare med flygbuss till Skavsta. Möter Yvette, Eva, Sara2 och Alexandra. Vi flyger till Milano tillsammans. Vi tar oss via flybuss från Bergamo Airport till Centralstationen, vi virrar runt och letar efter hotellet, frågar efter vägbeskrivning, italienare är dåliga på engelska men bra på kropsspsråk. Vi hittar rätt. Checkar in, går till Donken, jag köper ett Happy Meal vid elva på kvällen.

Nästa morgon. The D-day. Vi möts halv sex i lobbyn. Letar rätt på tunnelbanan, den öppnar sex, Väntar tillsammans med italienare som troligen ska transportera sig till sina arbeten. Tunnelbanan öppnar, vi köper dygnskort. Hoppas på grön linje, hoppas av vid Famogosta. Tar buss nr 320. Ser arenan. Hoppas av. Någon pekar, visar oss var kön börjar. Den är redan så lång. Vi väntar.

Under dagen får vi flytta oss framåt, har turen att hamna innanför avspärrningarna, kön bakom avspärrningarna växer sig enorm under dagen. Flera tusen. Framför oss, kanske 600-700. Solen skiner. Vi sitter, reser oss ibland när massorna förflyttar sig utan egentlig anledning. Lyssnar på vakterna som skriker på italienska: reggazzi! piano! basta! dentre! De köande tjafsar, käftar emot. Vi försöker bara ta oss igenom dagen. Det finns två bajjamajjor. Mina 2 besök hos dem = det äckligaste jag varit med om. Värre än att tömma pensionärers kisshinkar och få lite på sig. Det finns matställen men då måste vi gå ut ur vårt avspärrade område, vi gör det vid ett tillfälle men då är matställena stängda, jag får tag på chips och dricka. Som jag sedan lever på. Senare försöker vi ta oss ut för att köpa pizza men misslyckas, envisa vakter. Solen bränner verkligen i ansiktet.

Strax före sju släpps vi in. Trapporna är förskräckliga, jag tappar fart och position. Min astma låter mig inte springa. Sen nerför, jag är alltid rädd för att ramla, kan inte springa nerför trappor. Får ändå en hyfsat bra plats, kanske 3-4 rader från scenen på Georgs sida. Sen börjar kaoset.

Vi väntar i 2 timmar. Alla tror att det ska ske nu nu nu, och beter sig därefter. Jag och Sara2 som står tillsammans, enas tillslut om att ge upp våra platser och backa. Det efter att ha blivit utskällda av italienare, för att jag är lång och för att vi inte kan italienska. Och Sara2 hade svårt att andas. Många har det. innan showen börjar har jag sett minst 20 personer bäras iväg, avsvimmade.

Det börjar vid kl nio, minns inte det exakta klockslaget. Extas. Jag hamnar i extas när det blir mörkt och första tonerna ljuder, ägget kommer ner, Georg är plötsligt så nära, Tom på andra sidan, ser Gustav skymta fram, sen springer Bill ut. Extas. Och knuffar, och skrik. Så högljudda, jag glömde mina öronproppar på hotellet, ångrar att jag inte gick tillbaka efter dem, måste hålla för mina öron ibland. Viftar med min glowstick som jag köpte i Gbg och med min Sverige flagga. Knäpper kort men bara på ställen där jag vet att jag fick dåliga bilder i Sthlm. Knäpper på Georg, på Bill på motorcykeln under Dogs Unleashed, på Bill och Tom vid pianot under Zoom Into Me. filmar en bot av Zoom Into Me, en av mina favoritlåtar live.

Det går fort. Ändå väntar man ut det. Är så totalt utmattad när det är över. Tom. Full. Lycklig. Ledsen. Allt. Mest bara utmattad. Ont överallt. Särskilt i min vänstra fot. Nära döden upplevelse: Tom går över till Georgs sida, kastar ut sin vattenflaska, jag ser den flyga genom luften, landar ca 2 meter från mig, jag flyger åt andra hållet, 10 italienare flyger på den, två landar på min stackars vänstra fot. Svullen i ett par dagar, men idag mår den bra. 

 Vi möts utanför, alla har haft liknande upplevelser, galet, knuffande, skrikande, blivit dragna i håret, Eva svimmade. Men alla känner ändå samma sak: Det var värt det. Så känns det ännu mer nu några dagar efter. Jag skulle göra det igen, alltihop. Det enda jag kanske skulle förändra, maten. Jag skulle ätit mer under dagen, så jag orkat fajtas. Då hade jag nog orkat behålla den plats jag först hade framför scenen.

I vårt förvirrade tillstånd lyckas vi ändå ta oss till hotellet, Sara handlar åt oss på Donken medan jag duschar. Pommesfrites och läsk för mig, jag skrattar. Har levt på potatis hela dagen, först chips sen pommes. Vi slocknar, utmattade.

Upp med tuppen, vi tar flygbussen kl 8.00, tillsammans med Becka, Hanna, Tess, Linda, Fanny, Yvette och Eva. Sara2 och Alex flyger hem senare samma dag. Vårt flyg går 10.30. Först frukost på flygplatsen, panino. Italiensk smörgås, riktigt gott. Landar i Sverige, tar flygbuss till Sthlm, sen åker jag, Sara och Eva på samma buss tillbaka till Örebro. Jag tar mig hem. utmattad. Lycklig. Känner en förkylning. Kände den började komma redan i kön. Nös och frös i solskenet. Nu är den här på riktigt.

Sen har jag varit däckad. tagit mig till skolan, pluggat och sånt som jag måste, men inte mått så bra. Är fortfarande helt körd i halsen och näsan, har fortfarande feber, men mycket lägre.

Det var det. Milano. Tokio Hotel. Världens bästa.

Här kommer bilderna.
Tack för mig.

xoxo
Em

Melissa Horn - Sen en tid tillbaka

Regina Spektior - Laughing With

The Red Jumpsuit Apparatus - Cat and mouse

Ingen toppen-kväll direkt. Vi kände oss jäkligt malplacerade. Men vi drack och snackade och tog kort i alla fall!