Kvinnligt, manligt, mänskligt.
Make, maka, pojkvän, flickvän, partner, person?
För ett par veckor sedan nu så jobbade jag som självscanningsvärd på nyöppnade Citygross ute i Vivalla här i Örebro.
Detta som konsult för Academic Work, som anlitats av Järnbruket som i sin tur anlitats av Citygross. Ja invecklat.
Hursom helst, det hela gick ut på att vi under ett 10 timmar långt arbetspass (räkna bort rast) skulle övertyga kunderna att de absolut skulle bli självscanningskunder, hjälpa dem genom anmlningsformuläret, kolla deras legitimation, skriva under och ge dem deras tillfälliga Citygross-kort. Inte allt för invecklat och det var stor ruljans båda dagarn som jag jobbade, torsdagen och söndagen. Det enda invecklade var just det att man sa samma sak hundra gånger om dagen, och att man framåt sju tiden på kvällen (passen var från 10-20) var ganska slut i huvudet.
En sak som jag tänkte på hela tiden, först omedvetet men sedan mer medvetet, var att försöka hålla mig könsneutral när jag pratade med kunderna. Alltså, man kunde beställa två kort på samma kundnr om man ville men den andra personen varockså tvungen att vara på plats då jag behövde se bådas legitimation och få bådas underskrifter.
Inte så krångligt visst?
Min åsikt är att det i Sverige 2011 inte ska spela någon roll vilket kön du har eller vilket kön du gillar. That simple. Alltså ville jag undvika den stora fällan...att säga "din fru/flickvän" till alla män eller "din man/pojkvän" till kvinnorna.
Förstå skämsfaktorn om det skule visa sig att den jag står och pratar med har en partner av samma kön?
Så jag höll mig alltså till uttryck som "den andra personen" och "din partner".
Snyggt jobbat, sade jag till mig själv när torsdagspasset var över.
Så kom då söndagspasset och den förmiddagen var första gången som jag visste att jag gjort rätt.
Jag säger inte att jag inte träffade på någon under torsdagen som ingick i ett samkönigt förhållande, men jag visste i så fall inte om det. Under söndagen däremot kom en kvinna fram och började fylla i formuläret, jag körde min vanliga förklaring, som nu var helt automatisk. När jag nämner den andra personen ropar hon på sin partner som också visar sig vara en kvinna, hon har deras dotter på armen. Båda skriver på. Sedan börjar de scanna. Inombords är jag nöjd med mig själv. På lunchen tar jag upp det med min kollega, frågar om hon också tänkt på att försöka vara könsneutral, det har hon. Vi är överens om att vi är riktigt duktiga, så där duktiga som man bara kan vara när man jobbat så länge att all självinsikt och ödmjukhet flugit ut genom fönstret. Vi är egentligen inte alls självgoda. Lovar.
Hursomhelst, framåt klockan sju på kvällen skiter det sig. Min kollega hjälper en man med sitt formulär, jag hjälper några andra kunder med sina. Så hör jag att hon bryter vår automatiska, inlärda könsneutrala versin av snacket. Minns inte men hon säger antagligen "din fru" eller "hon" istället för den andra personen. Mannen svarar något med att "han är inte här nu". Jag märker att det håller på att uppstå en pinsam situation så jag hoppar in i samtalet innan min kollega hunnit blinka, låtsas som ingenting, förklara hur det går till att de kan komma tilbaka senare och registrera ett till kort på samma kundnr men i den andra personens namn. Nu säger jag tydligt "hans namn" för det skulle bara vara konstigt att nte göra det. Misstaget hade ju liksom redan skett. Sedan låter jag min kollega knyat ihop säcken medan jag avslutar samtalen med de andra kunderna som jag påvörjat innan det där hände.
När vi får en lugn stund utan kunde säger hon till mig, fy sjutton vad typiskt. Vi som precis pratade om det där.
Ja, säger jag. Men herregud...det hade ju inte hänt om klockan varit 11 direkt, det är bra för att det är sent.
Jo, säger hon, så är det ju. Men ändå, pinsamt. Jag nickar, en aning ja. Men det gick ju ändå bra.
Egentligen vet jag inte hur mycket samkönade par bryr sig. Eller hur vana de är vid att folk faktiskt inte tänker som vi försökte tänka. Jag önskar i alla fall att dt kunde bli standard, att alla som arbetar inom något form av serviceyrke, där man möter människor, kunde sluta tänka i termer av kön och sexualitet hela tiden. Att bara ta för givet saker.
Jag är i alla fall nöjd med att vi försökte. Men mest nöjd är jag med att det faktiskt kom naturligt, det var inget som jag innan planerade att jag skulle använda könsneutrala ord. Det bara blev så automatiskt. Jag hoppas att det är ett tecken på att samhället och människors tankebanor kring sådant här håller på att förändras. Det skulle bara vara bra.
En sak som jag tänkte på hela tiden, först omedvetet men sedan mer medvetet, var att försöka hålla mig könsneutral när jag pratade med kunderna. Alltså, man kunde beställa två kort på samma kundnr om man ville men den andra personen varockså tvungen att vara på plats då jag behövde se bådas legitimation och få bådas underskrifter.
Inte så krångligt visst?
Min åsikt är att det i Sverige 2011 inte ska spela någon roll vilket kön du har eller vilket kön du gillar. That simple. Alltså ville jag undvika den stora fällan...att säga "din fru/flickvän" till alla män eller "din man/pojkvän" till kvinnorna.
Förstå skämsfaktorn om det skule visa sig att den jag står och pratar med har en partner av samma kön?
Så jag höll mig alltså till uttryck som "den andra personen" och "din partner".
Snyggt jobbat, sade jag till mig själv när torsdagspasset var över.
Så kom då söndagspasset och den förmiddagen var första gången som jag visste att jag gjort rätt.
Jag säger inte att jag inte träffade på någon under torsdagen som ingick i ett samkönigt förhållande, men jag visste i så fall inte om det. Under söndagen däremot kom en kvinna fram och började fylla i formuläret, jag körde min vanliga förklaring, som nu var helt automatisk. När jag nämner den andra personen ropar hon på sin partner som också visar sig vara en kvinna, hon har deras dotter på armen. Båda skriver på. Sedan börjar de scanna. Inombords är jag nöjd med mig själv. På lunchen tar jag upp det med min kollega, frågar om hon också tänkt på att försöka vara könsneutral, det har hon. Vi är överens om att vi är riktigt duktiga, så där duktiga som man bara kan vara när man jobbat så länge att all självinsikt och ödmjukhet flugit ut genom fönstret. Vi är egentligen inte alls självgoda. Lovar.
Hursomhelst, framåt klockan sju på kvällen skiter det sig. Min kollega hjälper en man med sitt formulär, jag hjälper några andra kunder med sina. Så hör jag att hon bryter vår automatiska, inlärda könsneutrala versin av snacket. Minns inte men hon säger antagligen "din fru" eller "hon" istället för den andra personen. Mannen svarar något med att "han är inte här nu". Jag märker att det håller på att uppstå en pinsam situation så jag hoppar in i samtalet innan min kollega hunnit blinka, låtsas som ingenting, förklara hur det går till att de kan komma tilbaka senare och registrera ett till kort på samma kundnr men i den andra personens namn. Nu säger jag tydligt "hans namn" för det skulle bara vara konstigt att nte göra det. Misstaget hade ju liksom redan skett. Sedan låter jag min kollega knyat ihop säcken medan jag avslutar samtalen med de andra kunderna som jag påvörjat innan det där hände.
När vi får en lugn stund utan kunde säger hon till mig, fy sjutton vad typiskt. Vi som precis pratade om det där.
Ja, säger jag. Men herregud...det hade ju inte hänt om klockan varit 11 direkt, det är bra för att det är sent.
Jo, säger hon, så är det ju. Men ändå, pinsamt. Jag nickar, en aning ja. Men det gick ju ändå bra.
Egentligen vet jag inte hur mycket samkönade par bryr sig. Eller hur vana de är vid att folk faktiskt inte tänker som vi försökte tänka. Jag önskar i alla fall att dt kunde bli standard, att alla som arbetar inom något form av serviceyrke, där man möter människor, kunde sluta tänka i termer av kön och sexualitet hela tiden. Att bara ta för givet saker.
Jag är i alla fall nöjd med att vi försökte. Men mest nöjd är jag med att det faktiskt kom naturligt, det var inget som jag innan planerade att jag skulle använda könsneutrala ord. Det bara blev så automatiskt. Jag hoppas att det är ett tecken på att samhället och människors tankebanor kring sådant här håller på att förändras. Det skulle bara vara bra.
Glee - Mitt nya beroende
Oktober 2011
We found love - Rihanna ft. Calvin Harris
Lighthouse - Joe Jonas
Criminal - Britney Spears
Not Alone - Darren Criss
Across the universe - The Beatles
Lighthouse - Joe Jonas
Criminal - Britney Spears
Not Alone - Darren Criss
Across the universe - The Beatles
Triggande innehåll?
Så här är grejen...något jag tänkt på en del idag. Det här med triggande innehåll. Det kan vara i en film, en låt, en text, en bild.
Bildkälla: weheartit.com
Vad är då triggande? Det beror lite på. Det är olika för olika människor. Men det man vanligtvis menar är när det är något som kan trigga minnen eller beteenden. Ätstörningar är ett klassiskt exempel, det finns många olika sätt att trigga ätsatörningar. Allt från bilder på sjukligt smala människor till att någon man känner säger att man ser frisk ut. För frisk betyder fet...right? När det gäller trigga minnen, gäller det oftast minnen från traumatiska upplevelser. Våldtäkt, misshandel, tragiska dödsfall i familjen eller vänkretsen. Det kan vara allt från att en skönlitterär text skriver om våldtäkt, att en film visar en misshandel som påminner om den man själv varit med om och liknande. Som ni förstår finns det en hel massa material som kan anses vara triggande. I olika situationer för olika människor.
Därför är det helt naturligt att man sätter ut varningen "triggande innehåll" särskilt när det gäller något man själv producerat, som en fanfic. Om innehållet berör självmord, självskadebeteende, våldtäkt, misshandel, sexuella övergrepp, ätstörning etc, är det naturligt att sätta ut den varningen. Men. Och nu kommer jag fram till min poäng... är det inte så att någon som blir triggade av att läsa/se sådant innehåll, bara kommer lockas till att läsa/titta ändå, trots varningen? Att varningen i sig nästan drar dessa människor till sagda text eller annat medieinnehåll?
Jag kan ha helt fel. Jag har själv inte varit med om någon traumatisk livsomvälvande upplevelse, lider inte av någon sjukdom som t.ex. anorexia. Så jag vet självklart inte hur det fungerar. Kanske är det mer troligt att någon som utsats för sexuellt/fysiskt vål undviker när trigger varningen dyker upp, men att någon som är precis blivit fri från ätstörningar dras till det som ett sätt för sjukdomen att få klorna kring personen igen? Kanske är det vissa triggande element som drar människor till sig medan andra uppfyller sitt syfte och håller dem bort.
Jag vet inte. Och det här inlägget syftar inte heller till att ge besked, tala om att så här är det. Det är bara mina funderingar. Hoppas att ingen tar illa upp, och jag vill gärna höra andras åsikter om saken.
xoxo
Em
Bildkälla: weheartit.com
Vad är då triggande? Det beror lite på. Det är olika för olika människor. Men det man vanligtvis menar är när det är något som kan trigga minnen eller beteenden. Ätstörningar är ett klassiskt exempel, det finns många olika sätt att trigga ätsatörningar. Allt från bilder på sjukligt smala människor till att någon man känner säger att man ser frisk ut. För frisk betyder fet...right? När det gäller trigga minnen, gäller det oftast minnen från traumatiska upplevelser. Våldtäkt, misshandel, tragiska dödsfall i familjen eller vänkretsen. Det kan vara allt från att en skönlitterär text skriver om våldtäkt, att en film visar en misshandel som påminner om den man själv varit med om och liknande. Som ni förstår finns det en hel massa material som kan anses vara triggande. I olika situationer för olika människor.
Därför är det helt naturligt att man sätter ut varningen "triggande innehåll" särskilt när det gäller något man själv producerat, som en fanfic. Om innehållet berör självmord, självskadebeteende, våldtäkt, misshandel, sexuella övergrepp, ätstörning etc, är det naturligt att sätta ut den varningen. Men. Och nu kommer jag fram till min poäng... är det inte så att någon som blir triggade av att läsa/se sådant innehåll, bara kommer lockas till att läsa/titta ändå, trots varningen? Att varningen i sig nästan drar dessa människor till sagda text eller annat medieinnehåll?
Jag kan ha helt fel. Jag har själv inte varit med om någon traumatisk livsomvälvande upplevelse, lider inte av någon sjukdom som t.ex. anorexia. Så jag vet självklart inte hur det fungerar. Kanske är det mer troligt att någon som utsats för sexuellt/fysiskt vål undviker när trigger varningen dyker upp, men att någon som är precis blivit fri från ätstörningar dras till det som ett sätt för sjukdomen att få klorna kring personen igen? Kanske är det vissa triggande element som drar människor till sig medan andra uppfyller sitt syfte och håller dem bort.
Jag vet inte. Och det här inlägget syftar inte heller till att ge besked, tala om att så här är det. Det är bara mina funderingar. Hoppas att ingen tar illa upp, och jag vill gärna höra andras åsikter om saken.
xoxo
Em
Alive and kicking
I'm alive but am I living?
Hej hopp...
Vet att det var ett tag sedan jag bloggade. Jag har verkligen drunknat i plugg och inte haft tid att göra mycket annat. Men den här helgen kan jag andas igen. Nu har jag i alla fall kommit ikapp. Fortfarande fullt upp, men inte överfullt i alla fall.
Har bara 2 praktikplatser kvar att söka också, ska skriva de ansökningarna imorgon.
Framtiden kommer närmare.
Jag hoppas hoppas hoppas och ber ber ber att den ska bli fin. Att den ska bli rätt. Full av liv. Möjligheter. Människor. Platser. Tankar. Känslor. Erfarenheter. Allt.
Bara svammel här idag. Sorry.
Hej hopp...
Vet att det var ett tag sedan jag bloggade. Jag har verkligen drunknat i plugg och inte haft tid att göra mycket annat. Men den här helgen kan jag andas igen. Nu har jag i alla fall kommit ikapp. Fortfarande fullt upp, men inte överfullt i alla fall.
Har bara 2 praktikplatser kvar att söka också, ska skriva de ansökningarna imorgon.
Framtiden kommer närmare.
Jag hoppas hoppas hoppas och ber ber ber att den ska bli fin. Att den ska bli rätt. Full av liv. Möjligheter. Människor. Platser. Tankar. Känslor. Erfarenheter. Allt.
Bara svammel här idag. Sorry.
