The Ark. 2011-09-16. Gröna Lund. Stockholm.
I don't have words to say how much I think I owe you
Jag på Djurgårdsfärjan på väg över till Gröna Lund.
Vi anlände på Grönan ca. 17.00. Konserten började ca 20.00 och
avslutades strax efter 22.
Så här såg scenen ut några timmar innan. När det väl drog igång stod vi
lite närmare än från var den här bilden är tagen. Jag tog inga kort under
konserten utan lånar nu lite bilder från Isa.
Vi i publiken.
Efter konserten i vår hytt. Vi bodde på ett vandrarhem som låg på en båt.
Vi satt på golvet i flera timmar och drack Chardonnay på tetra
och åt nacho-chips från Grönan. Mys!
Innan konserten, den här gången vann jag ingen choklad. Synd,
annars hade jag lätt försökt hitta något sätt att ge den till The Ark :)
xoxo
Em
Jag vet inte om jag kan beskriva det med ord fast det gått några dagar nu. Hela upplevelsen och tanken på vad det egentligen innebär att The Ark inte finns mer...gör mig ordlös. Inte mållös, det är att säga för lite, utan verkligen ordlös.
Jag på Djurgårdsfärjan på väg över till Gröna Lund.
Vi anlände på Grönan ca. 17.00. Konserten började ca 20.00 och
avslutades strax efter 22.
Så här såg scenen ut några timmar innan. När det väl drog igång stod vi
lite närmare än från var den här bilden är tagen. Jag tog inga kort under
konserten utan lånar nu lite bilder från Isa.
Vi i publiken.
Efter konserten i vår hytt. Vi bodde på ett vandrarhem som låg på en båt.
Vi satt på golvet i flera timmar och drack Chardonnay på tetra
och åt nacho-chips från Grönan. Mys!
Innan konserten, den här gången vann jag ingen choklad. Synd,
annars hade jag lätt försökt hitta något sätt att ge den till The Ark :)
Så...om jag nu ska säga något om själva konserten. Försöka i alla fall. Den var fantastisk, vacker, underbar. Och sorglig, ödesmättad och hemsk. På samma gång. Bitterljuv.
Jag älskade att de spelade Tell me this night is over, för när jag började lyssna på dem för sju år sedan som lilla 14 åriga Emmla, så var det min favoritlåt. När livet var så nattsvart som det var just då, så fann jag en stor tröst i den låten. "When I look into the mirror, all I see is a big mistake, and wouldn't you? Well I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile. Well I just wanna believe that I could mean something to someone." Det där sammanfattar precis hur jag kände mig som 14 åring.
Älskade allt Ola pratade om, hans predikningar var så fantastiska och så träffsäkra.
Det gjorde ont att höra och se allt. Det gjorde ont att se hur röda de alla vara av situationen, även om vi inte såg super-bra deras ansikten och så från där vi stod så kändes det liksom i luften. När väl Calleth you var över så märktes det att de inte ville gå av scenen. Och när Ola under Calleths slut minut skriker, nästan desperat, "tack för ALLT" och hans röst går sönder mitt i meningen. Jag får rysningar bara jag tänker på det... Och sedan när de gått av, och de flesta av oss står kvar och någon någonstans börjar nynna på allsångsdelen av Calleth, och alla hänger på. Ett så himla vackert ögonblick! Så vackert att Ark komer ut och bugar igen. Sedan går de av och det är slutgiltigt. Alla tystnar. Det enda som hörs är gråten hos de som aldrig ville se den här kvällen komma och gå.
Isa och jag tog oss iväg från scenen, köpte pizza och nachochips, packade ner chipsen i en liten plastpåse som vi hade kvar från tidgare då vi hade köpt godisremmar och begav oss mot Djurgårdsfärjan. Sedan satt vi på golvetr i vår hytt halva natten och drack vin, åt chips och snackade.
Dagen efter möttes vi av en sån här vacker dag när vi lämnade båten, och kvällen innan kändes lika overklig som en dröm.
Jag älskade att de spelade Tell me this night is over, för när jag började lyssna på dem för sju år sedan som lilla 14 åriga Emmla, så var det min favoritlåt. När livet var så nattsvart som det var just då, så fann jag en stor tröst i den låten. "When I look into the mirror, all I see is a big mistake, and wouldn't you? Well I just wanna be fun, just wanna be the one who makes you smile. Well I just wanna believe that I could mean something to someone." Det där sammanfattar precis hur jag kände mig som 14 åring.
Älskade allt Ola pratade om, hans predikningar var så fantastiska och så träffsäkra.
Det gjorde ont att höra och se allt. Det gjorde ont att se hur röda de alla vara av situationen, även om vi inte såg super-bra deras ansikten och så från där vi stod så kändes det liksom i luften. När väl Calleth you var över så märktes det att de inte ville gå av scenen. Och när Ola under Calleths slut minut skriker, nästan desperat, "tack för ALLT" och hans röst går sönder mitt i meningen. Jag får rysningar bara jag tänker på det... Och sedan när de gått av, och de flesta av oss står kvar och någon någonstans börjar nynna på allsångsdelen av Calleth, och alla hänger på. Ett så himla vackert ögonblick! Så vackert att Ark komer ut och bugar igen. Sedan går de av och det är slutgiltigt. Alla tystnar. Det enda som hörs är gråten hos de som aldrig ville se den här kvällen komma och gå.
Isa och jag tog oss iväg från scenen, köpte pizza och nachochips, packade ner chipsen i en liten plastpåse som vi hade kvar från tidgare då vi hade köpt godisremmar och begav oss mot Djurgårdsfärjan. Sedan satt vi på golvetr i vår hytt halva natten och drack vin, åt chips och snackade.
Dagen efter möttes vi av en sån här vacker dag när vi lämnade båten, och kvällen innan kändes lika overklig som en dröm.
xoxo
Em
Kommentarer
Postat av: Jennifer (Jejje)
"Sedan går de av och det är slutgiltigt. Alla tystnar. Det enda som hörs är gråten hos de som aldrig ville se den här kvällen komma och gå. "
åhhhh fyy :'(
Postat av: Hanna
Sjukt fint skrivet Emelie! Och så sant alltihopa.
Trackback
