Sista dagen i augusti.
Första dagen på terminen.
Känns som rätt utbildning. Rätt stad. Rätt plats att vara på i höst. Just nu. I framtiden.

Har bilder från utomhusbion igår, men de är i kameran. Lägger upp en annan dag.

xoxo
Em

Alltså förlåt...de som läser min blogg och inte gillar TH måste ha tröttnat rejält vi det här laget men jag kan inte låta bli.

En av de första intervjuerna på länge. Glädjetårar. They are really back!!

Världspremiär ^^

Äntligen!!

Och herrejesus vad bra det är!!

Skrev den här texten för snart 2 år sedan.
Känns inte så relevant längre...men jag tycker den är lite fin.
--------------------------------------------------------------------------------

Nog finns det mycket tid, tid till allt. Allt det vi vill göra, veta, kunna och uppleva. Var sak har sin plats och sin tid. All tid räcker inte alltid till, och all tid tar slut. Nog vet vi alla att livet har en början och ett slut, att alla dagar, alla samtal, alla promenader, fungerar på samma vis. En början följt av ett liv, och sedan ett slut. 

Tiden fylls med sådant som gör att den kan springa längre, rulla fortare, som om den ätit alltför många köttbullar i skolmatsalen. Köttbullar med brosk i, bruna, och aldrig tillräckligt varma.  Vi fyller tiden med kunskap, vetskap, sanning. Ett evigt sökande efter sanningen, våra hjärtan och hjärnor fylls var dag med information, som ska leda oss in på den rätta vägen. Vägen mot sanningen, den som vi inte kommer att se förrän vår tid runnit ut.

All tid rinner ut, alla liv tar slut. Blommorna vissnar när hösten tar över och ger sommaren semester, träden tappar alla sina löv för att nakna och utsatta möta vinterns frost och kyla. Träden lyckas ändå skydda sig, så mycket bättre än blommorna. De har sin hårda bark som ett stabilt skydd mot väder och vind. Vi skapar vår egen bark, bygger på den på våra hjärtan, som ett skydd mot alla tänkbarheter och omöjligheter. Vår bark byggs på för varje dag som förflyter, ett lager för varje eskapad, varje lyckorus och varje panikslagen sekund. Även träden böjer sig för vinden, kroknar inför stormens mäktighet. Vi böjer oss till slut vi också, ingen bark är stark nog när orkanen slår till. Tårar måste komma ibland, även om all tid i världen finns till att mota bort dem. Alla har vi våra svagheter, även träden.

Min svaghet, är dina ögon. Dina armar runt om min kropp, håller mig hårt, vaggar mig till sömns, utan tårar. I drömmens land känner du mig bättre än jag känner mig själv, i verkligheten känns vi inte vid varandra alls. Jag är ett namn för dig, och för mig är du ett par ögon som lyser i mörkret. Vad din svaghet är, det vågar jag inte ens gissa. En gissning vore förödande, skulle kunna spräcka den ouppnåeliga bilden av dig som jag målat på min näthinna. Ge dig egenskaper som jag inte med säkerhet kan säga att du har.

Med tiden bryts allt ner, går allt sönder, byts allt ut. Drömmarna rinner ut i verkligheten och fläckar ner den, verkligheten färgar omedvetet drömmen. Samtidigt påverkas tankar av allt det vi vet, vill veta, har, vill ha. Undermedvetet vet vi redan sanningen, den vi medvetet söker i en ständig kamp mot tiden. Leken blir allvar i stundens hetta, och nog inser man snart att tiden aldrig blir tillräcklig. Den sanna verkligheten går inte att uppnå i detta liv.

I mitt liv finns flera faser, perioder, episoder. Alla dessa innehar karaktärer som under den epok det rör sig om spelat en viktig roll i det skådespel som jag bara kan återuppleva via minnen. Förändringen är konstant, och tiden driver på den, vi utvecklas och växer i takt med den. Samtidigt sker detsamma med de runt om oss. Alla binds vi samman, av enkla faktorer som de att vi lever på samma jord i samma tid. Djupare faktorer flätar också samman liv, tankar och känslor, slumpen och ödet. Medan vi alla ständigt jagar svaren på samma frågor, söker efter sanningen.

Minnen, väcks till liv av det allra minst, allra störst. Idag, en röst som tillhörde mina minnen, en flicka som en gång var min bästa vän. På bussen idag, där var hennes röst och hennes person, främmande. För mycket, och för lite tid har passerat. Vi har förändrats, men inte tillräckligt mycket för att glömma. En dag förrådde hon mig, bytte bort mig, knuffade ut mig i kylan. Tiden läker alla sår och allt är förlåtet, men inte glömt. Älska, glömma och förlåta. Den första är enkel, att älska världen och människorna i den, de andra två svårare. De hänger ihop, men kommer i fel ordning. Man måste förlåta först, annars kan man inte glömma. Så ge mig ett par år till, så har jag glömt det och verkligen lagt det bakom mig.

Dina ögon däremot, blir det svårare att glömma. Dig kan jag heller inte förlåta för något, för inget har du gjort. Inget har du enligt dig själv varit för mig, men i mitt liv har du varit mycket. För mycket om jag ska vara helt ärlig, och jag känner mig ärlig idag. Om du visste allt, om du visste att du är en del av min sanning. Vad skulle du göra då? Skulle jag vara en del av din sanning, av det pussel du kallar ditt liv? Om jag kände dig, hela dig och inte bara den del jag ser, den del jag förnimmer. Skulle du fortfarande passa i mitt pussel? Skulle du kunna bryta bort lite av barken som lagts i lager runt mitt hjärta?

I framtiden kommer detta nu vara historia, och allt vi gör här och nu skapar vår framtid. De kommer att läsa om oss i historieböckerna, om vår generation. Vad kommer det stå om oss? Med vilka snärtiga ord kommer de att beskriva oss, vi som famlar runt, blinda i vårt eget mörker. Eller bländade av vårt eget solljus. Framtiden kan skrämma mig, den är okänd, okontrollerbar. Den lockar ändå, med sina rop om frihet och oändliga möjligheter, och att jag kanske en dag kan återse dig. Min största önskan är just denna, förutom all världens vetskap och kunskap, förutom ett jobb och ett eget hem, vill jag se dig igen. Om så bara en gång, om vi så bara yttrar ett fåtal ord till varandra. Det enda jag hoppas är att när vi återses så kommer du att komma ihåg mitt ansikte. För jag betvivlar att jag någonsin kommer att glömma ditt.

På vissa platser är det svårt att andas, i gamla korridorer till exempel. Eller i en buss fylld med kända ansikten som man helst glömmer. Eller när tårar vill kväva dagen efter en underbar dag, när verkligheten slår till. I Gävle kan man andas, för det mesta i alla fall. Svårigheter blir det när man går genom staden en ganska regning dag, och trycks ner i skorna av sina egna tankar, sin egen misströstan. Jag gillar inte människor som gör så, jag gillar inte mig själv när mina tankar lurar mig att tro att allt hopp för en ljus framtid är ute. Min framtid beror inte på dig, du är bara en faktor som skulle kunna få den att skina upp. Det finns tusentals andra möjligheter, andra människor. Det finns en livstid av soliga dagar i en stad där man kan andas.

Idag åkte jag och Isabelle iväg på en dagstrip till Uppsala. Här är lite bilder!

Lunch på Paninin; revbensspjäll och bakad potatis. Efterrätt - chokladmuffin och rött vin.


Super-fina skor som jag köpte på New Yorker!


Isabelle köpte en lika fin sko på samma affär.


Här kan ni se vad jag köpte  mer än skorna.

xoxo
Em